En morgon gick jag ut på bryggan och sa till min faster att det var idag hon skulle lära mig Tant Magdalen. Tant Magdalen är en sång som vi brukar sjunga i min släkt. Den handlar om en Tant som överger sin plats i Paradiset för att få följa med sin styvson dit han ska på andra sidan. Alla i min släkt kunde texten till den där sången. Jag ville också kunna vara med, och framför allt ville jag få farmor att sjunga.
Farmor kunde inte sjunga texten alls, inte längre. Hon hade tappat alla ord och uppfunnit sitt eget språk. Stalin Stalin, Lapshtin lapshtin, lät det när hon konverserade.
Fast när hon var yngre var hon språkvårdare och jobbade på språknämnden, innan sjukdomen gjorde intrång i hennes hjärna och sakta plockade bort ord efter ord. Men sjunga Tant Magdalen det kunde hon fortfarande, om än på sitt eget sätt. Lapschti Lapchti taradi tara…lät det, och så skrattade hon för att det blev så tokigt.
Nu på bryggan lärde jag mig sången av min faster, sjöng efter och gick och övade resten av dagen.
Några timmar senare sprang min lillebror och vår kusin fram genom dalen med uppspärrade, ängsliga ögon. ”Agnes! Vi har hittat en död musunge! Vi måste begrava den!”
Ceremonin planerades till klockan fem. Barnen skred fram på stigen med högtidligt sänkta ögonlock. Min pappa, min faster och onkel hade med sig små blombuketter. Farmor gick längst bak i tåget och såg sig omkring, härmade oss andra. Själv hade jag anförtrotts uppgiften som ceremonimästare. Min lillebror tittade upp på mig med tårar i ögonen och sa: ”Du kan väl sjunga någonting.”
Jag såg på min faster. Och så sjöng vi: Min barndoms vän var en tant Magdalen…
Farmor sken upp. Hon log och svängde med armarna. Hon klämde i med melodin: Lapshti lapshti Stalajstalida!
Barnen grät för musen. Farmor log från öra till öra. Lapshti-lapschti-kakali-kako! Jag såg på min faster, hon var sprickfärdig av skratt. Min lillebror blängde upp på mig över blombuketten. Vi sjöng: Slå ett slag varje dag! Slå ett slag för kärlek och tro!