Jag har inte gått på högskola eller universitetet. Inte ett enda poäng har jag och det om något bäddar naturligtvis för komplex i bildade sammanhang. Jag kan föra diskussioner, jag kan halvtaffligt och stundtals skarpt analysera diverse teorier, jag kan en hel massa saker men jag har ingen examen, ingen akademisk titel, ingenting som berättigar mina påståenden. Jag hittar inte bland hyllorna av kurslitteratur på KTB, jag kan mycket lite om institutioner och tentor. Och jag är dåligt bevandrad i måsten – vad gäller fotnötter på rätt ställen, korrekta meningsbyggnader i akademiska kontexter och gängse normer kring hur information ska förmedlas. Jag står utanför akademiska överenskommelser kring hur argumentation i text ska föras och vad som är den sanna kunskapen. (Eller vänta nu, det här vet jag såklart ingenting om, eftersom jag inte har gått på universitet, jag gissar bara.) Jag har alltså stundtals djupa och molande komplex över att inte ha några högskolepoäng att säkra mitt existensberättigande med. Jag kan leka med tanken att om jag säger mig ha studerat det och det skulle samtal kring diverse teorier och analyser, sedan kunna få vara just samtalet och inte ett vägande av parternas timmar i tentasalar. Eller så skulle det bli just så, ett mätande, och därtill en än mer förljugen självbild för mig. Överenskommelsen finns där – över hur saker ska vara, hur vi ska läsa och hur vi ska presentera – inte baserat på det för stunden mest lämpliga utan på vad vi är vana vid. Och det ger både hjälpande ramar (för de invigda) och begränsande hinder (för de med andra referenser) i våra samtal. Jag tampas med komplexiteten i att å ena sidan såklart vilja vara en klok och lärd person och å andra sidan vilja utmana bildningens normer som – utan att vara kunskapsfientlig – ofta verkar bakåtsträvande och förstenande mer än utvecklande och intressant. Nåväl, komplexet finns där, lever och mår i de ofta osäkra sammanhang där kunskap inte duger utan en titel att luta den mot.