Där satt jämställdhetsministern och antecknade. Hon är så kort och nätt. Där satt Volvos VD och lyssnade. Han verkar trevlig, trots sin höga lön. Där satt fyra stränga forskare med varsin slips. Där satt en blond TV-kändis från London och spände ögonen i mig. Där satt Ghanas finaste teaters högsta chef. Där satt några höga tjänstemän från UD. Och där stod såklart jag. Jag som inte gick ut gymnasiet. Jag som har aldrig läst ut en enda facklitterär bok. Jag som inte ens har ett riktigt intresse. Jag som är i 20-årsåldern. Jag som inte har en blogg. Jag som är tjej. Jag som får betalt för att skriva men fick underkänt i grammatik. Jag som har lätt utstående tänder, små ögon, en svag haka och dålig hållning. Jag som helst sover bort hela dagarna, kollar på rätt dålig internetporr när jag har tråkigt och som inte har en aning om hur man använder en vanlig ugn. Och där sitter Nyamko Sabuni, och alla de andra. De väntar på svar. Det alldeles för starka kaffet har gjort dem stirriga, luften har tagit slut i konferensrummet, presentationen gick sådär och min mun är torr efter en halvtimmes meningslöst powerpointande. Nyamko Sabuni har frågat nåt om diarieföring. Jag har bara en vag idé om vad ordet betyder, och i panik börjar jag tänka på diarréavföring. Men vad ska jag svara? Jag improviserar. Jag ljuger. Jag får det att låta som att jag har koll. Jag svarar på ett övergripande plan. Jag förringar frågan helt, eller skojar bort den. Hittar på. Ja, där står jag och kostar ettusentvåhundra kronor i timmen och bara hittar på. Volvos VD nickar gillande. Fyra forskare blir mållösa. TV-kändisen ler. Teaterchefen skrattar. UD’s tjänstemän applåderar. Tvåtusenfyrahundra kronor senare har jag övertaget i det syrefattiga rummet. Jag har vänt bordet. Jag har använt uttryck som varumärkesplattform och kommunikativa mål. Interaktivt flöde och positioneringskarta. Kan de, så kan jag. Jag ler vänligt med mina utstående, lite för gula tänder. Låtsas.