Helt plötsligt skall alla göra quiz. Intron till låtar duggar tätt omkring mig och en stark känsla av obehag bubblar inombords. Med pennan i ett svettigt grepp gapar jag onödigt högt om exakt hur liten min insats blir för laget. Raderna gapar tomma och i de fall jag känner igen hitsen har jag ingen aning om vem som gjort dem och varför. Men framförallt har jag ingen aning om varför denna tävlan i att kunna rapa flest namn och titlar inom populärmusiken blivit en så het socialiseringsform. Längre ner på pappret finns en del som kallas röda tråden. Hur låt nummer etts producent knyts till låt tvås titel och låt tres land har jag ingen aning om men min okunskap har för länge sedan gått över i hett hat.

Likt en hejaramseskanderande sverigedemokrat har jag bytt min okunskap mot aggression och för det skäms jag. Det jag kan göra är att försvara varje persons rätt till att konstruera driva och dela ut vinnartrofeer (wohoo en öl från tapp i baren) och förlorarbevis så mycket de vill, bara jag slipper, för det gör ont att inte kunna någonting.