Arkiv för inlägg med taggen: Textival 2010

Helgen är Åmål för allt vad pappret håller. Textival deltar när Bokdagar i Dalsland intar staden. Det är ett helt strålande gäng bakom det hela och redan i kväll tjuvstartas det med poetry slam för de som tycker om sånt. Imorgon lördag drar själva författardagarna igång. Sara Kadefors, Emma Hamberg och Ellen Mattsson är några av författarna som gästar kulturmagasinet i Sveriges, enligt utsago, näst bästa stad.
Textival är såklart på plats och tar, tillsammans med Ladyfest, del i det som kallas Ungas Bokdagar – en gatufest i litteraturens tecken. Det blir textligt hantverk, Ljudbok 3.0, en Ladylitterär tipsrunda och såklart Lövverket som kan stoltsera med hela 28 skribenters vitt skilda men alltjämt goda verk av kortprosa, poesi, brev, experiment – fint som snus det.

Annonser

Vid 17.00 samlades ett 70-tal åhörare i Linnéstadens bibliotek för att lyssna till serietecknarna Sara Granér och Sofia Olsson i ett samtal med varandra och publiken om serietecknande, inspiration och mycket mer.

Sara Granér är född 1980 och debuterade 2008 med Det är bara lite AIDS. Sedan dess har man kunnat läsa hennes serier på bloggen Bokhora och i tidningar som Galago och Dagens Nyheter. I samband med Textival släpptes uppföljaren Med vänlig hälsning.

Sofia Olsson arbetar som serietecknare och journalist och kan bland annat höras på Kulturnytt i P1. Hon är född 1979 på Alnö utanför Sundsvall och utbildad på serieskolan i Malmö. Sofia Olsson är även medlem i det feministiska seriekollektivet Dotterbolaget. Hennes serier har bland annat publicerats i Studentliv, Arbetaren, Hjälp!, Arne Anka, Dagens Nyheter och Galago. Sofia Olsson debuterade 2007 med seriereportaget Ända hit. Hetero i Hägersten (2010) är hennes andra bok.

Seminariet inleddes med att Sofia Olsson ställde frågor till Sara Granér kring  hennes serier. Både om teman som natur och kropp, hur det går till när hon tecknar och frågor rörande karriär, serietankar och mycket annat. Efter några inkast från publiken var det Granérs tur att intervjua Olsson, främst om hennes album Hetero i Hägersten, serieskapandet och tankar kring det. Under samtalets gång visades bilder från både Granérs och Olssons album, som gav upphov till både igenkännande fniss och gapskratt. Publiken ställde frågor och det diskuterades bland annat kring etiketten ”kvinnlig serietecknare”. Granér uppgav att hon längtat efter att manliga diton ska börja betecknas som ”manliga serietecknare” och att hon är trött på att i intervjuer ständigt behandlas som icke-normen. Olsson diskuterade vidare kring normtänkande och att hon valt att kalla sina serier Hetero i Hägersten just för att visa att hetero också är en etikett och inte normen. Seminariet avslutades med signering.

Greppet att låta två serietecknande vänner intervjua varandra var mycket lyckat. Trots det stora åhörarantalet och den stora salen blev samtalet intimt och avslappnat. Det kändes spontant och publiken bjöds hela tiden in till såväl funderingar som diskussioner. Vi var många som gick därifrån och insåg att vi ägnat en timme åt att både skratta och inspireras.

Lokal: Linnéstadens bibliotek
Tid: 11.30-12.30
Deltagare: Linda Schenck, Lotta Eklund, Helena Fagertun, Carl-Michael Edenborg Moderator: Boel Unnerstad

I ett seminarium som tar grepp om svårigheter och möjligheter med översatt litteratur möter Boel Unnerstad översättare, läsare och skribenter för att diskutera hur mellanrummet mellan texten och mottagaren påverkas då en text översätts. Vad förloras och vad finns det för vinningar i översättningar? Hur trogen skall och kan översättningen vara orginaltexten? Kan vi ens prata om icketolkad översatt litteratur eller är översatta böcker ett samarbete mellan författare och översättare, och i så fall hur?

Moderator Boel Unnerstad inleder seminariet med att kommentera titeln. ”Kanske handlar det om att vara både konstnär och originaltextens tjänare”. Hon fortsätter med en presentation kring mellanrummets närvaro i översättarens arbete. ”Det är i mellanrummet det händer” säger hon och frågar panelen om deras förhållande till begreppet mellanrum.
Linda Schenck, översättare och tolk från främst engelska, får frågan om det nästintill obefintliga tidsmellanrummet i tolkandet. ”Jag är ett mellanrum” säger hon och fortsätter att beskriva tjusningen i att arbeta med den direkta tolkande, där det spontana ger minimalt med eftertanke och maximalt med direkthet, vs det djupgående och analytiska i att översätta böcker, då varje ord och mening kan vändas och vridas på för att uppnå ett bra resultat.

Lotta Eklund, som arbetar främst med norska översättingar, berättar om svårigheter och dimensioner i att översätta mellan språk som är så lika som svenska och norska. ”Det handlar om att hitta likheter och skillnader i ländernas och språkens samtid och översätta språkets rytm”

Helena Fagertun, som tillsammans med Helena Eriksson översatt Anais nin´s Incestens Hus, berättar om mellanrummet mellan två översättare i ett sådant samarbete. Hon beskriver arbetet med att samarbeta kring en text och hur det kan se ut. Hon tycker att det är intressant vad som händer när samma text, och det ensamma arbete som översättande kan vara ges ytterligare en utmaning i att förena två översättares språk, tolkningar och erfarenheter.

Carl-Michael Edenborg, som förutom att översätta från bl.a. engelska, latin, tyska och franska även verkar som redaktör och ger ut egna och andras översättningar, berättar om konsten i att släppa originaltexten. Han tycker sig se att många översättare räds att göra fel, något som han uppmanat att släppa.
”All konst är hybrider” fortsätter han, så även översättningar. Han fortsätter att berätta om hur Vertigo har börjat med att skriva ut både översättare och förläggare på bokens omslag för att visa att det är fler människor än författaren som är med i processen av utgivningen.

Samtalet glider in på att hitta tonen, och som det Göteborg vi verkar i, tas problemet med ordlekar upp. Att direktöversätta är oftast både svårt och onödigt, och det handlar istället om att hitta andra tillfällen i texten där det går att ”skoja till det” och på det sättet fånga originaltextens ton.

Linda Schenck kopplar till det intressanta i att låta redaktörer som inte har någon koppling till originaltextens språk och land, läsa översättningen. Redaktörerna kan då läsa texten som om den är skriven på det översatta språket och ge en bild av hur det fungerar i sin kontext.

Boel frågar panelen hur de gör om de hamnar i svåra situationer i sitt översättande, alltså om översättaren själv inte förstår vad författaren menar. Alla är överrens om att faran i att skriva in ett dunkel i texten av den anledningen, men också faran i att överförtydliga saker som i originaltexten är dunkla.
C-M Edenborg pekar på det fina i att ingå i nätverk av översättare, och att alltid kunna be om hjälp om något blir ohanterbart. Han berättar också om att han någon gång läst översättningar av samma bok till annat språk. T.ex. refererar han till när han skulle översätta från tyska till svenska och samma bok fanns översatt till engelska, genom det kunde en dimension av problemhanteringen ges. Han trycker dock på att det inte är att rekommendera som arbetsmetod, att läsa andra översättningar. Han återkommer till konsten att kunna släppa originaltexten och se till resultatet av översättningen.

En fråga från publiken: Hur ser ni på översatt litteratur och framtiden för den i Sverige? Panelen svarar med att kommentera de neddragningar som de senaste månaderna diskuterats och gjorts och tar upp både läsarnas ökade konsumtion av icke översatt litteratur, det medialt större intresset för svensk litteratur (en del kan vara att önskan om att ha författare i morgonsoffor och radiopaneler, vilket är enklare med inhemska författare) samt att det är en ökad kostnad och tidsåtgång i att översätta.

Lotta Eklund plockar upp en tråd som hon funderat på, kring hur översatt litteratur åldras snabbare än originallitterauren. Panelen fyller i med korta reflektioner att översättningar ofta är mer samtidskopplade och mer riktade till en specifik publik, i vissa fall.
Som slutord rekommenderar C-M Edenborg att alla som skriver och alla som läser borde översätta. Att testa på det är intressant, viktigt och kul. Det ger dimensioner till skrivande och läsandet som inte kan fås på något annat sätt.

Seminariet var otroligt intressant, med helt fantastiska deltagare. Den samlade kunskapen i rummet var kompakt och intensiv med språkliga genier, utmanande åsikter och innerlig kärlek till språk och litteratur. Vi kunde fortsatt lika länge till och jag ser fram emot att gotta ner mig ytterligare i översättningar, översättare och tolkningar av texter och böcker.

Richard Dore högläste och målade Till vildingarnas land, på både svenska och engelska, i barnens del av Textival.


Foton: Sandra Fogel

Fotograf: Hanna Eliasson

Lokal: Butik Kubik
Tid: 12.50-13.30
I Butik Kubik bygger vi en biktmiljö och bjuder in till intima möten mellan författare och en mycket begränsad skara åhörare. Här ges närheten till författaren, utan distraktioner. Vi minskar avståndet och låter samtalet spela i mellanrummet. Det mellan texten, det berättade och läsaren, mellan det offentliga och det personliga. Författaren bestämmer ämne och full koncentration utlovas.

Carloline Ringskog Ferrada-Noli är en Malmöbaserad kulturjournalist som i november 2009 debuterade med den uppmärksammade och prisade romanen ”Naturen”. Caroline är född 1980 och verkar bland annat som krönikör och recensent. ”Naturen” är osympatisk och provocerande, politiskt inkorrekt och fylld med parallellberättelser. Den är realistisk, fantasifylld med bildligt språk och snabba vändningar, skriven med en vass och varm hand.

Caroline börjar med att be om ursäkt, i biktens form, för att hon tar plats, för att hon har ljugit genom att skriva en roman, för att hon skrivit om en osympatisk person med mera.
Hon fortsätter, och drar lite nervöst handen genom håret, med att bjuda in publiken till att fråga henne vad vi vill. Hon ger oss exempel på vad vi kan fråga: om vad boken handlar om, om varför hon skrivit den, om vad hon väger, om sexualitet, om hon hatar bögar, och allt från det hon skrivit till det mesta om henne själv. Hon ler och öppnar sin bok ”Naturen” som kom ut i december på Atlas förlag. ”Jag ska läsa lite, sen får ni fråga om allt det där jag sa att ni kan fråga om” säger hon och ger en hackig och spännande bild av karraktärens drag och handlingens vändningar. Jag tycker att hennes läsning innehåller lika många sidospår och undertexter som boken gav mig när jag läste den.
Publiken sitter på golvet, andäktigt och koncentrerat, de ser nöjda ut. Caroline har en skämtsam och rå framtoning som delvis skrämmer och delvis charmar mig sönder och samman.
När hon läst klart tar hon emot frågor och svarar direkt, öppet och rakt på spörsmål om varför hon själv tycker att hennes huvudperson i ”Naturen” är osympatisk. En liten ordväxling om att några i publiken tycker att karaktären visst är sympatisk i all sin operfektion, att det finns igenkännande drag som inte är smickrande men som ändå gör karaktären lite varm i kylan. Vidare pratar vi om hur det befriande i att huvudkaraktären i boken är rent elak, att en som läsare kan känna den tillfredställande känslan av hämnd och förlösande aktioner i att ge bort kexchoklad till en anorektisk som sondmatas. Caroline får frågan om hon känner det som befriande att skriva om just dessa drag? Inte direkt blir svaret, men att det elaka gör gott för humorn är något som hon återkommer till. Det går inte att vara snäll och rolig, jag gillar det. Alldeles varm, rädd och glad går jag ifrån Carolines bikt.

I väntan på att Textivalarna ska hämta sig och samla sina intryck (och kanske hinna med ett och annat påskägg på vägen) föreslår jag att ni surfar in på den grymma webbtidningen Lavaland. Här finns en rad inlägg om Textival och dess programpunkter från i lördags.