Text är vårt samhälles främsta redskap för att etablera och vidmakthålla makt och struktur i alla dess former, från trafikens vägskyltar till försäkringskasseblanketter, mötesprotokoll, högstämda poem, universitetsstudierapporter och även inbjudningar som denna.

Texten är ofrånkomlig. Och knappast neutral. Bildningskomplexet vill ha din berättelse. Ditt möte, din reaktion. Vad var det du aldrig förstod? Hur kändes det att inte förstå? Varför gick det inte att beställa rätt mat på det där fiket? När räckte inte språket till? Hur var det när mellanstadiets tragglande av multiplikationstabellen kändes ogjort?

Genom att närma oss Bildningskomplexet, närmar vi oss förhoppningsvis en bredare definition av kunskap.

Med era texter som grund kommer vi att skapa samtal om ängslan, skam, nyfikenhet och tillhörighet. Det första samtalet genomför vi under vårt arrangemang den 26 mars 2011.

Vi kommer också att göra konstnärliga utflykter och kreativa uppläsningar. Bildningskomplexet kommer att ta fysiska och sinnliga uttryck i olika sammanhang under 2011. Bildningskomplexet är ett rum i process. Vad som händer beror på dig och din berättelse.

Allt material kommer att behandlas konfidentiellt under projektets gång och medverkan sker anonymt. I den mån ni vill ha era namn med kommer vi publicera dem separat, inte i anslutning till berättelsen. Din text ska vara max 2000 tecken lång. Hur djup, bred och utelämnande du vill vara bestämmer du däremot helt själv.  Din text skickas till bildningskomplexet@textival.se

Gå också in på bildningskomplexets sida på facebook, bjud in vännerna att delta och hjälp oss att skapa bildningens komplexa rum av berättelser kring kunskap. Tack för att du deltar!

För inspirationens opretentiösa skull kommer här ett par exempel på bildningskomplex:

1.
Spelet ville aldrig ta slut. I flera timmar flyttade vi pjäser över världskartan.  Det var något om kontinenter vi skulle veta. Ett rätt svar gav ett kryss i en ruta. Flera kryss i rutor betydde allmänbildad. Tomma rutor betydde ingenting. Spelet hette När och Fjärran och jag var sämst. Det lyckades jag aldrig förlåta mig själv för. Jag kunde inte bjuda på mina icke svar eller fel svar. Jag skämdes då och lite nu. Tänker på familjen som kände till andra flaggor än nordens. Tänker på att jag svarade fel på frågan om det där skeppet. Jag som var postkolonialt medveten men ändå inte visste något om erövring och makt och språk. Jag som flyttade runt min pjäs och sjönk ner under bordet. De andras trivsel och  ja, precis: Malis huvudstad heter Bamako. B A M A K O.

2.
Jag har inte gått på högskola eller universitetet. Inte ett enda poäng har jag och det om något bäddar naturligtvis för komplex i bildade sammanhang. Jag kan föra diskussioner, jag kan halvtaffligt och stundtals skarpt analysera diverse teorier, jag kan en hel massa saker men jag har ingen examen, ingen akademisk titel, ingenting som berättigar mina påståenden. Jag hittar inte bland hyllorna av kurslitteratur på KTB, jag kan mycket lite om institutioner och tentor. Och jag är dåligt bevandrad i måsten – vad gäller fotnötter på rätt ställen, korrekta meningsbyggnader i akademiska kontexter och gängse normer kring hur information ska förmedlas. Jag står utanför akademiska överenskommelser kring hur argumentation i text ska föras och vad som är den sanna kunskapen. (Eller vänta nu, det här vet jag såklart ingenting om, eftersom jag inte har gått på universitet, jag gissar bara.) Jag har alltså stundtals djupa och molande komplex över att inte ha några högskolepoäng att säkra mitt existensberättigande med. Jag kan leka med tanken att om jag säger mig ha studerat det och det skulle samtal kring diverse teorier och analyser, sedan kunna få vara just samtalet och inte ett vägande av parternas timmar i tentasalar. Eller så skulle det bli just så, ett mätande, och därtill en än mer förljugen självbild för mig. Överenskommelsen finns där – över hur saker ska vara, hur vi ska läsa och hur vi ska presentera – inte baserat på det för stunden mest lämpliga utan på vad vi är vana vid. Och det ger både hjälpande ramar (för de invigda) och begränsande hinder (för de med andra referenser) i våra samtal. Jag tampas med komplexiteten i att å ena sidan såklart vilja vara en klok och lärd person och å andra sidan vilja utmana bildningens normer som – utan att vara kunskapsfientlig – ofta verkar bakåtsträvande och förstenande mer än utvecklande och intressant. Nåväl, komplexet finns där, lever och mår i de ofta osäkra sammanhang där kunskap inte duger utan en titel att luta den mot.