Vid 17.00 samlades ett 70-tal åhörare i Linnéstadens bibliotek för att lyssna till serietecknarna Sara Granér och Sofia Olsson i ett samtal med varandra och publiken om serietecknande, inspiration och mycket mer.

Sara Granér är född 1980 och debuterade 2008 med Det är bara lite AIDS. Sedan dess har man kunnat läsa hennes serier på bloggen Bokhora och i tidningar som Galago och Dagens Nyheter. I samband med Textival släpptes uppföljaren Med vänlig hälsning.

Sofia Olsson arbetar som serietecknare och journalist och kan bland annat höras på Kulturnytt i P1. Hon är född 1979 på Alnö utanför Sundsvall och utbildad på serieskolan i Malmö. Sofia Olsson är även medlem i det feministiska seriekollektivet Dotterbolaget. Hennes serier har bland annat publicerats i Studentliv, Arbetaren, Hjälp!, Arne Anka, Dagens Nyheter och Galago. Sofia Olsson debuterade 2007 med seriereportaget Ända hit. Hetero i Hägersten (2010) är hennes andra bok.

Seminariet inleddes med att Sofia Olsson ställde frågor till Sara Granér kring  hennes serier. Både om teman som natur och kropp, hur det går till när hon tecknar och frågor rörande karriär, serietankar och mycket annat. Efter några inkast från publiken var det Granérs tur att intervjua Olsson, främst om hennes album Hetero i Hägersten, serieskapandet och tankar kring det. Under samtalets gång visades bilder från både Granérs och Olssons album, som gav upphov till både igenkännande fniss och gapskratt. Publiken ställde frågor och det diskuterades bland annat kring etiketten ”kvinnlig serietecknare”. Granér uppgav att hon längtat efter att manliga diton ska börja betecknas som ”manliga serietecknare” och att hon är trött på att i intervjuer ständigt behandlas som icke-normen. Olsson diskuterade vidare kring normtänkande och att hon valt att kalla sina serier Hetero i Hägersten just för att visa att hetero också är en etikett och inte normen. Seminariet avslutades med signering.

Greppet att låta två serietecknande vänner intervjua varandra var mycket lyckat. Trots det stora åhörarantalet och den stora salen blev samtalet intimt och avslappnat. Det kändes spontant och publiken bjöds hela tiden in till såväl funderingar som diskussioner. Vi var många som gick därifrån och insåg att vi ägnat en timme åt att både skratta och inspireras.

Annonser