Lokal: Linnéstadens bibliotek
Tid: 11.30-12.30
Deltagare: Linda Schenck, Lotta Eklund, Helena Fagertun, Carl-Michael Edenborg Moderator: Boel Unnerstad

I ett seminarium som tar grepp om svårigheter och möjligheter med översatt litteratur möter Boel Unnerstad översättare, läsare och skribenter för att diskutera hur mellanrummet mellan texten och mottagaren påverkas då en text översätts. Vad förloras och vad finns det för vinningar i översättningar? Hur trogen skall och kan översättningen vara orginaltexten? Kan vi ens prata om icketolkad översatt litteratur eller är översatta böcker ett samarbete mellan författare och översättare, och i så fall hur?

Moderator Boel Unnerstad inleder seminariet med att kommentera titeln. ”Kanske handlar det om att vara både konstnär och originaltextens tjänare”. Hon fortsätter med en presentation kring mellanrummets närvaro i översättarens arbete. ”Det är i mellanrummet det händer” säger hon och frågar panelen om deras förhållande till begreppet mellanrum.
Linda Schenck, översättare och tolk från främst engelska, får frågan om det nästintill obefintliga tidsmellanrummet i tolkandet. ”Jag är ett mellanrum” säger hon och fortsätter att beskriva tjusningen i att arbeta med den direkta tolkande, där det spontana ger minimalt med eftertanke och maximalt med direkthet, vs det djupgående och analytiska i att översätta böcker, då varje ord och mening kan vändas och vridas på för att uppnå ett bra resultat.

Lotta Eklund, som arbetar främst med norska översättingar, berättar om svårigheter och dimensioner i att översätta mellan språk som är så lika som svenska och norska. ”Det handlar om att hitta likheter och skillnader i ländernas och språkens samtid och översätta språkets rytm”

Helena Fagertun, som tillsammans med Helena Eriksson översatt Anais nin´s Incestens Hus, berättar om mellanrummet mellan två översättare i ett sådant samarbete. Hon beskriver arbetet med att samarbeta kring en text och hur det kan se ut. Hon tycker att det är intressant vad som händer när samma text, och det ensamma arbete som översättande kan vara ges ytterligare en utmaning i att förena två översättares språk, tolkningar och erfarenheter.

Carl-Michael Edenborg, som förutom att översätta från bl.a. engelska, latin, tyska och franska även verkar som redaktör och ger ut egna och andras översättningar, berättar om konsten i att släppa originaltexten. Han tycker sig se att många översättare räds att göra fel, något som han uppmanat att släppa.
”All konst är hybrider” fortsätter han, så även översättningar. Han fortsätter att berätta om hur Vertigo har börjat med att skriva ut både översättare och förläggare på bokens omslag för att visa att det är fler människor än författaren som är med i processen av utgivningen.

Samtalet glider in på att hitta tonen, och som det Göteborg vi verkar i, tas problemet med ordlekar upp. Att direktöversätta är oftast både svårt och onödigt, och det handlar istället om att hitta andra tillfällen i texten där det går att ”skoja till det” och på det sättet fånga originaltextens ton.

Linda Schenck kopplar till det intressanta i att låta redaktörer som inte har någon koppling till originaltextens språk och land, läsa översättningen. Redaktörerna kan då läsa texten som om den är skriven på det översatta språket och ge en bild av hur det fungerar i sin kontext.

Boel frågar panelen hur de gör om de hamnar i svåra situationer i sitt översättande, alltså om översättaren själv inte förstår vad författaren menar. Alla är överrens om att faran i att skriva in ett dunkel i texten av den anledningen, men också faran i att överförtydliga saker som i originaltexten är dunkla.
C-M Edenborg pekar på det fina i att ingå i nätverk av översättare, och att alltid kunna be om hjälp om något blir ohanterbart. Han berättar också om att han någon gång läst översättningar av samma bok till annat språk. T.ex. refererar han till när han skulle översätta från tyska till svenska och samma bok fanns översatt till engelska, genom det kunde en dimension av problemhanteringen ges. Han trycker dock på att det inte är att rekommendera som arbetsmetod, att läsa andra översättningar. Han återkommer till konsten att kunna släppa originaltexten och se till resultatet av översättningen.

En fråga från publiken: Hur ser ni på översatt litteratur och framtiden för den i Sverige? Panelen svarar med att kommentera de neddragningar som de senaste månaderna diskuterats och gjorts och tar upp både läsarnas ökade konsumtion av icke översatt litteratur, det medialt större intresset för svensk litteratur (en del kan vara att önskan om att ha författare i morgonsoffor och radiopaneler, vilket är enklare med inhemska författare) samt att det är en ökad kostnad och tidsåtgång i att översätta.

Lotta Eklund plockar upp en tråd som hon funderat på, kring hur översatt litteratur åldras snabbare än originallitterauren. Panelen fyller i med korta reflektioner att översättningar ofta är mer samtidskopplade och mer riktade till en specifik publik, i vissa fall.
Som slutord rekommenderar C-M Edenborg att alla som skriver och alla som läser borde översätta. Att testa på det är intressant, viktigt och kul. Det ger dimensioner till skrivande och läsandet som inte kan fås på något annat sätt.

Seminariet var otroligt intressant, med helt fantastiska deltagare. Den samlade kunskapen i rummet var kompakt och intensiv med språkliga genier, utmanande åsikter och innerlig kärlek till språk och litteratur. Vi kunde fortsatt lika länge till och jag ser fram emot att gotta ner mig ytterligare i översättningar, översättare och tolkningar av texter och böcker.

Annonser