Archives for the month of: april, 2010

Lika viktigt som det är att skapa såna där magiska saker som finns till just där, just då, är det att skapa saker som finns till en längre stund. Ljudboken är en gemensam lyssningsupplevelse, en sorts litterär installation som vi utvecklat sedan vi bjöd in till litterär picknick för två år sedan. För det är så dumt, så urbota dumt, att det som finns inläst för litteraturälskare att lyssna på är begränsat till deckare, deckare och en och annat biografi. Nå, inget ont om deckare men det finns andra ord vi vill sprida ljudet av.

Ljudbok 3.0 åker på turné i sommar och kommer finnas i skogen, på berget, i staden och i parken. Att lyssna till det inlästa av Anneli Furmark , Amalie Smith (dk), Dimitrios Iordanoglou, Marja-Leena Sillanpää, Helena Granström, Måns Wadensjö, Audun Mortensen (no)
Kristina Hultman, Rasmus Graff (dk) skall vara en ynnest för många. När man lyssnat klart kan man prata om sina favoriter tillsammans.

Snart är det dags för en lång tågresa med ljudfilerna till installationen nära hjärtat, vi besöker den eminenta festivalen MADE i Umeå. Besök oss där eller vänta och träffa oss och författarnas röster när vi kommer tillbaka till Göteborg igen och gör oss hemmastadda på fina fiket Two little birds.

För vad passar bättre än kombinationen fantastiskt cafe med fåtöljer, rosenkoppar och den godaste läsken från naturfrisk tillsammans med god inlyssnad litteratur? Mycket lite. Därför har vi byggt upp vår ljudboksinstallation där från den 12 till den 16 maj.

Mer info om vad som händer i Umeå finns på MADE festival

Lyssna på ord som förtjänar öronenes uppmärksamhet.

Vernissage på bezdomny 26 mars 2010

Ljudbok 3.0

Annonser

Textival inleddes traditionsenligt med ett seminarium främst riktat till utställarna. I år så gällde det litteraturkritikens situation och vilken roll som den fyller. Kristofer Folkhammar (kritiker och poet), Jenny Tunedal (kritiker och poet) samt Ingrid Boselldal  (kritiker) berättade inledningsvis om hur de såg på och förhåller sig till litteraturkritiken och Martin Engberg från Ord & Bild modererade sen ett samtal som tog slut alldeles för snabbt. Men som vanligt så rann tiden iväg snabbt när det är riktigt intressant.

För alla er som inte kunde närvara har vi nu glädjen att publicera det alfabet som Kristofer Folkhammar hade förberett.

Alfabet t.o.m min egen begynnelsebokstav, avseende arbetsvillkor, dagsläget samt framtidsutsikter för litteraturkritiken i Sverige av Kristofer Folkhammar, 29 mars 2010.

A- Ambivalens: Något jag som kritiker försöker möta, kanske rent av vårda när det kommer till att formulera ’tyckande’ om litteratur. Också något i arbetsformen: jag är frustrerad över att inte kunna ägna en text mer tid, samtidigt som jag älskar att dagskritiken skrivs utifrån ett ’nu’ – en koncentration och en ansträngning som inte är alltför polerad eller skyddad.

B- Böcker: Enligt Anna Hallberg det som marknaden pratar om istället för att prata om litteratur. En uppgift för kritiken är att motverka att konsten blir reducerad till vara.

C- Cash: I relation till hur arbetsvillkoren för frilansande kritiker ser ut idag är jag otroligt imponerad över att jag så ofta kan läsa kritik som är textkänslig, vacker, rolig, komplicerande och kontextualiserande. Texter som ger mig något vare sig jag har läst, kommer att läsa, eller inte kommer att läsa boken.

D- Dag: Igår var det recensionsdag för Sara Stridsbergs nya roman. Jag får bara en dagstidning i brevlådan, men utan att gå hemifrån kunde jag läsa ordentliga recensioner av boken i alla stora dagstidningar på nätet. Fantastiskt. Man skulle nästan kunna tro att kritiken befinner sig i en guldålder. Problemet är bara att så få böcker får det utrymmet.

E- Essä: Ska vi prata om dagskritiken som ”dagsessä om aktuella böcker”? Skulle den bli mer värd då? Skulle den bli bättre?

F- Framtid: Det ser ganska deppigt ut. Vi vet inte om fler redaktioner kommer följa DN:s exempel med supernedskärningar. Vi vet inte vad bonnierjätten gör när den mer och mer avsäger sig ansvar för utgivning och utrymme för det som inte betalar sig snabbt. Kanske kommer kritiken att behöva, och i så fall kunna få, ett kulturpolitiskt skydd som gör den mer jämförbar med andra konstformer. Kulturjournalisten kanske blir en stipendiesökande konstnär. I så fall ligger nog essän bättre till än dagskritiken. Kanske får tidningsredaktioner söka offentliga medel för att kunna publicera kritik. Kanske måste de betala sina kritiker ordentligt då.

G- Går runt: Min lilla verksamhet går runt då jag skriver för den tidningen som betalar mest, samt för en som publicerar väldigt många recensioner, och därmed kan ge mig ganska många uppdrag.

H- Högt: Jag har skyhöga tankar om kritiken. Alla har inte det. Detta måste jag försöka leva med.

I- Integritet: Något som mer än någonsin är viktigt att hålla på om man vill försvara värdet för den seriösa och komplicerande kritiken. Jag tror inte på att förenkla och förkorta för att göra kritiken mer lättuggad och lättläst, det skulle vara en loose-loose-situation – jag tror att man i såna fall skulle jaga läsare som inte fanns. Motsasten till integritet är plustecken, tärningar och enkla iakttagelser av tendenser.

J- Jobb: Professionalisering är inte den enda vägen till bra kulturkritik, men kanske ändå den vettigaste.

K- Kulturskymning: Vi har inte sett verkningarna av den nya kulturproppen än. Kanske måste man tänka att just nu är det en ovanligt ansatt period. Kanske måste alla som gillar kultur finns sig i att för ett tag framöver, vid sidan av att man gillar att ta del av konsten och samtalen, ta till uppgift att aktivt propagera för att konsten är viktig och att ett kritiskt offentligt samtal behövs.

Vid 17.00 samlades ett 70-tal åhörare i Linnéstadens bibliotek för att lyssna till serietecknarna Sara Granér och Sofia Olsson i ett samtal med varandra och publiken om serietecknande, inspiration och mycket mer.

Sara Granér är född 1980 och debuterade 2008 med Det är bara lite AIDS. Sedan dess har man kunnat läsa hennes serier på bloggen Bokhora och i tidningar som Galago och Dagens Nyheter. I samband med Textival släpptes uppföljaren Med vänlig hälsning.

Sofia Olsson arbetar som serietecknare och journalist och kan bland annat höras på Kulturnytt i P1. Hon är född 1979 på Alnö utanför Sundsvall och utbildad på serieskolan i Malmö. Sofia Olsson är även medlem i det feministiska seriekollektivet Dotterbolaget. Hennes serier har bland annat publicerats i Studentliv, Arbetaren, Hjälp!, Arne Anka, Dagens Nyheter och Galago. Sofia Olsson debuterade 2007 med seriereportaget Ända hit. Hetero i Hägersten (2010) är hennes andra bok.

Seminariet inleddes med att Sofia Olsson ställde frågor till Sara Granér kring  hennes serier. Både om teman som natur och kropp, hur det går till när hon tecknar och frågor rörande karriär, serietankar och mycket annat. Efter några inkast från publiken var det Granérs tur att intervjua Olsson, främst om hennes album Hetero i Hägersten, serieskapandet och tankar kring det. Under samtalets gång visades bilder från både Granérs och Olssons album, som gav upphov till både igenkännande fniss och gapskratt. Publiken ställde frågor och det diskuterades bland annat kring etiketten ”kvinnlig serietecknare”. Granér uppgav att hon längtat efter att manliga diton ska börja betecknas som ”manliga serietecknare” och att hon är trött på att i intervjuer ständigt behandlas som icke-normen. Olsson diskuterade vidare kring normtänkande och att hon valt att kalla sina serier Hetero i Hägersten just för att visa att hetero också är en etikett och inte normen. Seminariet avslutades med signering.

Greppet att låta två serietecknande vänner intervjua varandra var mycket lyckat. Trots det stora åhörarantalet och den stora salen blev samtalet intimt och avslappnat. Det kändes spontant och publiken bjöds hela tiden in till såväl funderingar som diskussioner. Vi var många som gick därifrån och insåg att vi ägnat en timme åt att både skratta och inspireras.


Framåt eftermiddagen under Textival 2010 samlades åhörare i Butik Kubik för att lyssna till Fabian Göranssons författarbikt.

Fabian Göranson, född 1978 i Stockholm, är en svensk serietecknare och förläggare. Hans serier har publicerats i tidningarna Galago, Ordfront magasin och Arbetaren. Han har också utkommit med boken Gaskriget, som är en personlig och politiskt färgad krönika över det tidiga 2000-talet. 2008 utkom hans andra bok Kirurgi som samlade hans serier sedan tio år tillbaka.
2006 startade Fabian Göranson Kolik förlag tillsammans med Marcus Nyblom. Där var han också redaktör för Drift av Liv Strömquist och Jan Bielecki. Under våren 2010 släpper han serieromanen Inferno, en remake av August Strindbergs klassiska roman i serieformat.

Fabian Göransson talade med sin alldeles färska serieroman Inferno som utgångspunkt. Han började med att berätta sin personliga bakgrund och berättade om då han bodde i Paris, där Strindbergs roman till stora delar utspelar sig. Han läste Inferno och blev betagen av språket. Han började då fundera på hur man kunde göra det till serieform. Som exempel tog han Strindbergs bildspråk, som när Strindberg inser att han inte har några pengar att bjuda en fröken på middag för. Den drabbande tanken blir i Göranssons serieformat en blixt ovanför huvudet. Det skulle dröja åtta år innan den kom ut i serieform, från den första tanken i Paris. Under tiden har Göransson hunnit göra mycket annat, men tanken har levt kvar.

Fabian Göransson högläste och visade bilder ur romanen, samt berättade historien kring Inferno. Han uppehöll sig också länge vid det tänkta genusperspektivet kring boken. Enligt honom är det en typisk ”manlig kris” som Strindberg går igenom, men då han sedan hamnar hos sin hustrus släktingar i Österrike möts han av ett misstänksamt matriarkat.

Många frågor kring såväl Strindberg, remake-formen som serietecknandet mötte sedan Göransson. Många skratt blev det också, som då han gjorde en lyckad parallell mellan Strindbergs storhetsvansinne och impulsivitet och Kalle Anka. Vi var många som gick därifrån med fördjupade tankar kring både serieformatet, klassiska romaner och Strindberg.

Lokal: Linnéstadens bibliotek
Tid: 11.30-12.30
Deltagare: Linda Schenck, Lotta Eklund, Helena Fagertun, Carl-Michael Edenborg Moderator: Boel Unnerstad

I ett seminarium som tar grepp om svårigheter och möjligheter med översatt litteratur möter Boel Unnerstad översättare, läsare och skribenter för att diskutera hur mellanrummet mellan texten och mottagaren påverkas då en text översätts. Vad förloras och vad finns det för vinningar i översättningar? Hur trogen skall och kan översättningen vara orginaltexten? Kan vi ens prata om icketolkad översatt litteratur eller är översatta böcker ett samarbete mellan författare och översättare, och i så fall hur?

Moderator Boel Unnerstad inleder seminariet med att kommentera titeln. ”Kanske handlar det om att vara både konstnär och originaltextens tjänare”. Hon fortsätter med en presentation kring mellanrummets närvaro i översättarens arbete. ”Det är i mellanrummet det händer” säger hon och frågar panelen om deras förhållande till begreppet mellanrum.
Linda Schenck, översättare och tolk från främst engelska, får frågan om det nästintill obefintliga tidsmellanrummet i tolkandet. ”Jag är ett mellanrum” säger hon och fortsätter att beskriva tjusningen i att arbeta med den direkta tolkande, där det spontana ger minimalt med eftertanke och maximalt med direkthet, vs det djupgående och analytiska i att översätta böcker, då varje ord och mening kan vändas och vridas på för att uppnå ett bra resultat.

Lotta Eklund, som arbetar främst med norska översättingar, berättar om svårigheter och dimensioner i att översätta mellan språk som är så lika som svenska och norska. ”Det handlar om att hitta likheter och skillnader i ländernas och språkens samtid och översätta språkets rytm”

Helena Fagertun, som tillsammans med Helena Eriksson översatt Anais nin´s Incestens Hus, berättar om mellanrummet mellan två översättare i ett sådant samarbete. Hon beskriver arbetet med att samarbeta kring en text och hur det kan se ut. Hon tycker att det är intressant vad som händer när samma text, och det ensamma arbete som översättande kan vara ges ytterligare en utmaning i att förena två översättares språk, tolkningar och erfarenheter.

Carl-Michael Edenborg, som förutom att översätta från bl.a. engelska, latin, tyska och franska även verkar som redaktör och ger ut egna och andras översättningar, berättar om konsten i att släppa originaltexten. Han tycker sig se att många översättare räds att göra fel, något som han uppmanat att släppa.
”All konst är hybrider” fortsätter han, så även översättningar. Han fortsätter att berätta om hur Vertigo har börjat med att skriva ut både översättare och förläggare på bokens omslag för att visa att det är fler människor än författaren som är med i processen av utgivningen.

Samtalet glider in på att hitta tonen, och som det Göteborg vi verkar i, tas problemet med ordlekar upp. Att direktöversätta är oftast både svårt och onödigt, och det handlar istället om att hitta andra tillfällen i texten där det går att ”skoja till det” och på det sättet fånga originaltextens ton.

Linda Schenck kopplar till det intressanta i att låta redaktörer som inte har någon koppling till originaltextens språk och land, läsa översättningen. Redaktörerna kan då läsa texten som om den är skriven på det översatta språket och ge en bild av hur det fungerar i sin kontext.

Boel frågar panelen hur de gör om de hamnar i svåra situationer i sitt översättande, alltså om översättaren själv inte förstår vad författaren menar. Alla är överrens om att faran i att skriva in ett dunkel i texten av den anledningen, men också faran i att överförtydliga saker som i originaltexten är dunkla.
C-M Edenborg pekar på det fina i att ingå i nätverk av översättare, och att alltid kunna be om hjälp om något blir ohanterbart. Han berättar också om att han någon gång läst översättningar av samma bok till annat språk. T.ex. refererar han till när han skulle översätta från tyska till svenska och samma bok fanns översatt till engelska, genom det kunde en dimension av problemhanteringen ges. Han trycker dock på att det inte är att rekommendera som arbetsmetod, att läsa andra översättningar. Han återkommer till konsten att kunna släppa originaltexten och se till resultatet av översättningen.

En fråga från publiken: Hur ser ni på översatt litteratur och framtiden för den i Sverige? Panelen svarar med att kommentera de neddragningar som de senaste månaderna diskuterats och gjorts och tar upp både läsarnas ökade konsumtion av icke översatt litteratur, det medialt större intresset för svensk litteratur (en del kan vara att önskan om att ha författare i morgonsoffor och radiopaneler, vilket är enklare med inhemska författare) samt att det är en ökad kostnad och tidsåtgång i att översätta.

Lotta Eklund plockar upp en tråd som hon funderat på, kring hur översatt litteratur åldras snabbare än originallitterauren. Panelen fyller i med korta reflektioner att översättningar ofta är mer samtidskopplade och mer riktade till en specifik publik, i vissa fall.
Som slutord rekommenderar C-M Edenborg att alla som skriver och alla som läser borde översätta. Att testa på det är intressant, viktigt och kul. Det ger dimensioner till skrivande och läsandet som inte kan fås på något annat sätt.

Seminariet var otroligt intressant, med helt fantastiska deltagare. Den samlade kunskapen i rummet var kompakt och intensiv med språkliga genier, utmanande åsikter och innerlig kärlek till språk och litteratur. Vi kunde fortsatt lika länge till och jag ser fram emot att gotta ner mig ytterligare i översättningar, översättare och tolkningar av texter och böcker.

Richard Dore högläste och målade Till vildingarnas land, på både svenska och engelska, i barnens del av Textival.


Foton: Sandra Fogel

Fotograf: Hanna Eliasson